Tänk dig bara, Holmen, omintefiske’ slÃ¥r te’ och du inte fÃ¥r hvarken flundrer eller sik,och det är lika kaf omöjligt te’ komma Ã¥t enström-mingsstjert i höst som det har varit hela eftersommarn,— jag undrar just hvad du ¿lÃ¥ ska’ ta’ dig te’ och huren ska’ fÃ¥ nÃ¥got te’ äta i vinter? Men det fins nog di som har det laget med! — fortfor den andre medett hÃ¥nskratt, — det tror du bara! — ropade häradshöfdingen, som, med sin fru vid armen nalkades dem, — har man en, gÃ¥ng kommit till Stockholm, sÃ¥ ska’ man rigtigt suga, musten ur alt hvad det har att bjuda pÃ¥! Jag talar, nu aldeles som jag tänker, och det anser jag att hvarje, hederlig karl bör göra. Hvad menar du? arm med att lägga sin lediga venstra hand pÃ¥ hennes, — säg mig hvad det är som har inträffat, Anna! — Hvad ska’ de dÃ¥ bli pÃ¥ Kanholmen i morgon? För mig fins nu endastett i verlden och det är du, Anna Men du här ännuinte sagt mig, du har ännu inte lÃ¥tit mig veta — —— Tyst! Vanliga, hyggliga och. Hvad skulle mor säga. — Gustaf! — Det skulle jag inte ha’ velat för alt i verlden! — Nej jag, tackar sÃ¥ mycket! hon visade den stÃ¥tliga tandraden i all sin härlighet, — Ja, jaha! Han var tämligen lÃ¥ng, axelbred och nÃ¥got kutryggig, dugtigt hjulbent som en, äkta sjöman bör vara, hade ett rödfnasigt, koppärrigt, ansigte och ett rödgult hakskägg som stack fram lÃ¥ngt, under hakan. SÃ¥ blef han fri frÃ¥n den konditionen, och, kom i stället pÃ¥ kontor. Hatten var betydligt akterstagad och öfverrocken, upp-knäpt, den ena gummigaloschen hade han tappat eller, glömt qvar, och det gjorde att han haltade litet pÃ¥ ena, foten, och att man vid hvarje steg som han tog pÃ¥, gÃ¥ngbron hörde en duns och ett tassande, en, egendomlig otakt, som ibland förvärrades af ett snedsteg Ã¥t den, ena eller den andra sidan. Lotta gick försigtigt steg för steg ut i vattnet, och uppgaf smÃ¥ haliför skräm da rop alltefter som det. Hvar och ensom vet huru djupt tanken pÃ¥ en hederlig begrafningär rotfästad hos vÃ¥r allmoge, och som dessutom kännerhuru i allmänhet lugnt man betraktar bÃ¥de lif och död,kan lätt tänka sig hvilken tröst detta skulle vara. Hade, förgiftningen der nere i cigarrboden redan nÃ¥tt henne? Du skulle förbanna mig, din far, upphofvet, till din olycka! det för er; det kan ju hända att jag misstagit mig! — frÃ¥gade Johanna förvÃ¥nad, i det hon sÃ¥g pÃ¥ honom, med en viss aktning, — Ã¥h herre Gud! Krusera sig inte nu, Johanna, lilla, det ä’ inte kornkaffe det här inte! — fortfor den unge, mannen i d^t han lutade sig öfver disken och ville ta’, henne om lifvet, hvilket hon dock undvek genom att, hastigt draga sig Ã¥t sidan, hvarvid hon likväl i stället, kom närmare den som först kom in, och säkert icke, kunnat undgÃ¥ en näsvis smekning, om inte Bark i. detsamma stigit upp och helt tvärt blandat sig i leken. — Jag fruktar att i qväll är det mig omöjligt, — svarade Yarner häftigt och afbrutet, men, — tilläde. Och, frÃ¥n alt detta hade hon velat bort; till alt detta hade. sjömän pläga, de mÃ¥ nu vara ballastade eller tomma. Jo derför attverlden har blifvit sÃ¥ sjelfvisk, ser herrn! När kaffet var drucket, frÃ¥gade Gustaf Holmer om, han inte finge bjuda honom pÃ¥ ett glas punsch, hvilket, denne inte hade nÃ¥got emot, med vilkor att damerna, ocksÃ¥ smuttade pÃ¥ ett glas, hvilket Anna Vegner helt, naturligt och obesväradt förklarade att hon inte hade, nÃ¥gonting emot, sÃ¥ vida fru Alm ville göra henne, sällskap. — frÃ¥gade Johannamed ljusnande ansigte, i det hon tog litet fastare tagFr an 8 Hedberg: Stockholmslif.16i hans arm, -— ja, si jag trodde att Elias bara villespetakla, jag, och göra med mig som han lär ha’ gjortmed sÃ¥ mÃ¥nga andra, efter hvad di säger.— Asch ja, folk säger sÃ¥ mycket, sÃ¥! — svarade fadern kärft, i det han gick ut ur. än vanligt, — det är bestämdt bara förtal! jag är rakt tvungen te’ se efter pankakan och pojkkräket. Holmer i det han tappade binokeln och sÃ¥g pÃ¥ henne. — ha, ha, ha! Och hvad kronan anbelangar, sÃ¥ var, det ocksÃ¥ * lögn ser’u, för si han betalte bÃ¥de en och, tvÃ¥ miljoner litet emellan, och det kom aldrig i frÃ¥gan, ser’u! att vara ensam med mig — tilläde han litet bittert. Han, betraktade henne ett ögonblick med nÃ¥gonting liknande en, plötslig triumf i sina ögon, sedan sÃ¥g han sig om och, vände lyssnande hufvudet utÃ¥t, och innan hon hann, yttra ett ord eller göra en rörelse, lÃ¥g han pÃ¥ knä vid, hennes fötter och fattade hennes händer med sina, samt, betäckte dem med brinnande kyssar. — Säg inte det, lilla fröken! — — ja, dÃ¥ fick man väl ge’ rollen Ã¥t hennes rival. kan fäll’ inte fÃ¥ se anna’ än hvad Gud har skapat, och de förbaskade flugorna bita sÃ¥ odrägligt, sÃ¥! det vill jag sÃ¥ gerna! — Indiskret, ja! — utbrast den gamle i det, ban ängsligt tittade utÃ¥t det yttre rummet, — ställ inte, till gurgel midt pÃ¥ middagen — -— kom ihog att vi, ä’ vid teatern, och att man har ögonen pÃ¥ oss mycket, — Ja det ger jag fan! Landtbruksingeniören Stenmark var en vacker karl. — frÃ¥gade, — Ja det är klart, det! jag vill inte ha’ nÃ¥got; lÃ¥t mig vara i, fred! Sedan den stunden hade den, hjelp-saimne skÃ¥despelaren knapt sett Ã¥t henne pÃ¥ ilera, mÃ¥nader; men nu hade han pÃ¥ nytt börjat närma sig, henne, och han hade till och med en qväll varit djert, nog att, när hon i ett salongsstycke hade en liten, obetydlig balgästrol pÃ¥ nÃ¥gra repliker, och han inne pÃ¥, scenen bjudit henne armen för att föra henne ut, luta, sig ner emot henne och med sina genomträngande. Men hon hade inte, tagit mÃ¥nga steg förr än ett par starka armar fattade, om höfterna pÃ¥ henne och hon lyftes ned som en vante, i det mörka rummet, i det hon uppgaf ett litet rop af, öfverraskning, hvilket dock genast tystnade aldeles som, om nÃ¥gon hastigt täppt till munnen pÃ¥ henne pÃ¥ nÃ¥got, — NÃ¥, nu ä’ den dÃ¥ pÃ¥ god väg att gÃ¥ för, pär-kele i vÃ¥ld! skuldfri nu, i fall han skulle lägga sig och kola Ã¥f. han slängde lien pÃ¥ axeln. — frÃ¥gade Fia hastigt, i det hon drog upp, ögonbrynen och sÃ¥g pÃ¥ henne med en skarp och, — Ahja, inte tänker jag att han lär säga nej, i, fall han ser att det kan gÃ¥ för sig! Men nu hade sex Ã¥r förgÃ¥tt sedan den bittra, stunden i mor Gretas lif och det hade vuxit ärr öfver, sÃ¥ret, som det gör öfver all sorg här i verlden. Men den är nödvändig. — utropade Gustaf. — utbrast den andre med, spefull ton, i det han kastade uppfen a benet i soffan, och lutade sig tillbaka mot väggen, — lära nÃ¥gonting, af den? skall kunna läsa i dem som i en öppen bok! Hur hon bärs utaf den, bur den förfärliga. Jag har sett flera som, varit bÃ¥de yngre och vackrare, men jag har aldrig sett, nÃ¥gon sÃ¥ bra. kom der pÃ¥ flustret? Men jag ska’, säga, det är inte min lilla hustrus födelsedag mer än, en gÃ¥ng om Ã¥ret! hjelp dÃ¥! — Åtminstone fÃ¥ de inte vara det sÃ¥ nära, —, svarade doktorn, — som de här höllo pÃ¥ att bli! — utropade friherrinnan, förvÃ¥nad och harmsen — for hon ut och seglade? 82B222 böl-tre (ett) Stång som lades över axeln, varvid man kunde bära bördor på. -— svarade Klys föraktligt, — den, pojkkyttingen! det ena eller det andra, det kan jag dÃ¥ rakt inte med! öronen som en hund, när han fÃ¥tt en skopa vatten öfver sig. flickan i bestämd ton, — och det vore mycket trÃ¥kigt, för dÃ¥ fÃ¥r vi sluta upp med de här repetitionerna, sÃ¥, — Ja, för jag hvarken kan eller vill bli’ kär i, honom igen, och dessutom kan jag inte tänka mig, nÃ¥gonting värre än att behöfva spela älskande emot en, som man verkligen hÃ¥ller af! — Nej, lian har ju varit död bÃ¥d länge och väl, han! —, skrattade Fia med rÃ¥ munterhet, i det hon vaggade, — Nej, nej! — Ja vet du Berglund, dÃ¥ tycker jag det ä’ bra. — slutade, hon snyftande sin sorgliga berättelse; —och jag, Ã¥tervänder aldrig mera till cigarrboden. elak! — Vi fÃ¥ väl se! Först, lÃ¥g hon alldeles stilla som om hon varit död eller. — Det är inte vänligt af er, — God afton, mitt herrskap! — ropade fru Alm aldeles handfallen, och glömde, sina farhÃ¥gor för detta nya bekymmer, — aldrig i, lif-vet kan du fÃ¥ in en balkong i det trÃ¥nga hÃ¥let, och. vÃ¥r Herre hade tagit honom ifrÃ¥n dem för sex Ã¥r sen, dÃ¥ han som jungman hade följt med ett Gefleskepp till, Sydamerika, der han i Bahia fick gula febern och, mÃ¥ste lemnas qvar pÃ¥ sjukhuset, der han dog nÃ¥gra dagar, efter sedan skeppet afseglat tillbaka till Europa. Hör’u, kände du Kjellberg, du Sjöström?— Han vid musiken?— Du ä’ visst vid musiken, du! JasÃ¥, Sibyllegatan 53; nÃ¥ja jag ska’ komma.Blir det. — inföll kanslirÃ¥det, — det är, ingenting som hindrar att han hette Anderson eller, Lund-qvist, när han var hemma. — utropade Gustaf Almmed lysande ögon, — se, jag tänkte först att det skullevara bara glöd, bara passion —— Visst fan ska’ det vara glöd och passion, —instämde Holmer, i det han slog med ena handen pÃ¥stolsryggen, — men det skall ligga sourdin öfver dem,förstÃ¥r herrn? —ropade hon med sin vänligaste ton och med det mest, inbjudande leende, i det hon likväl inom sig inte kunde, lÃ¥ta bli att tänka: — om jag ändÃ¥ väl vore af med de, — Har den äran, lilla söta fru Hult! — svarade estlänningen lugnt — det, — Och tie! — ropade lilla frun med. — NÃ¥, dÃ¥ väntar jag fäll här! bakom henne och hon hörde ljudet af en qväfd svordom, — Har du inte sett till ingeniören? — snäste Holm och spelade ut. Det var jualdeles omöjligt, menade han, att ställa nÃ¥got sortshoroskop för ett nytt stycke nu för tiden, — det kundeman inte ens när det gälde Björnson och Ibsen, mycketmindre när det var frÃ¥ga om inländska obskuriteter;men gudbevars, stycket var visst inte illa, fastän kanskenÃ¥got dunkelt och sÃ¥ kunde det inte nekas att det föllrätt betydligt i sista akten, men der hade han kostatpÃ¥ en ny dekoration som var särdeles praktfull, och denhoppades han altid skalle göra livad den kunde.Dessutom voro hufvudrollerna i de bästa liänder, ochsär-skildt hoppades han mycket af en stum scen i tredjeakten, en scen som började med ett »Hm!» och slutademed ett »Aha!» mellan hvilka bÃ¥da interjektioner detlÃ¥g en hel verld af olika känslostämningar, frÃ¥n ochmed den nonchalanta elegans med hvilken hjeltenbränner sig pÃ¥ en kopp té, till och med den passioneradeexplosion med hvilken hjeltinnan rusar ut pÃ¥ enbalkong för att kasta sig ned pÃ¥ gatan, sedan hjelten iett utbrott af vansinnig lidelse bitit henne i axeln.För öfrigt var sprÃ¥ket, der ett sÃ¥dant varanbrin-gadt, pÃ¥ en gÃ¥ng koncist och uttrycksfullt och pausernavoro utmätta efter sekundvisare, livilket var nödvändigtderför att skÃ¥despelarne gerna ville göra den nÃ¥got längreän tillbörligt och nyttigt kunde vara, i händelsepubliken skulle hafva kommit till teatern för annat än attsofva.Det var egentligen de nedersta bänkarne pÃ¥parkett och de främsta platserna pÃ¥ första raden, som voroupptagna af den vanliga premiérpubliken, den somaltid kännes igen i en stad der teaterpubliken är sÃ¥liten som i Stockholm.Man sÃ¥g der sÃ¥ledes icke allenast kunglig sekterA. — sade Fia lugnt, i det hon band till kjolen om lifvet pÃ¥ sig, — jag höll, pÃ¥ te’ ramla ner i en grop ute i sjön, och dÃ¥ blef Lotta. Och det underliga i saken var att nästan, alla tankarne togo menniskogestalt, medan hon satt der, och stirrade i elden; ja det vill säga, de sÃ¥go ut som, mörka, krusiga hufvuden som höjde och sänkte sig pÃ¥. som hon hatade, — och det skall jag säga dig hvarför! Detta var ett, streck i räkningen — visserligen inte för kärleken, men, för den manliga öfverlägsenhet, som altid vill göra sig, gällande. Du är för gammal, för en sÃ¥n der slinka, och slutet pÃ¥ visan blir att en, vacker dag sÃ¥ kastar du dig i strömmen eller hänger, dig i kakelugnssnörena, och det vill jag hvarken se, eller vara med om. SÃ¥ vidade inte skulle vara gamla — tilläde han efter en paus, i det han strök svetten ur pannan med afvig hand, —. Dolores! kakelugnen, — du har väl inte fÃ¥tt dig en ny rol heller? Kamraterna tyckte synd om honom, och när de, icke kunde trösta honom pÃ¥ annat sätt, sÃ¥ försökte de, det genom att hälla i honom sÃ¥ mycket punsch som, möjligt, ett sätt som har gamla anor hos oss, och som, alltid anlitas bÃ¥de i glädje och sorg. Denne, svarade ingenting utan pekade pÃ¥ det framför liggande, Waxholm, och slog sedan med handen framför sig, som, om han velat säga: du är galen som inte ser skogen för, Och det tyckte dÃ¥ ocksÃ¥ Boman att Österman hade, rätt i, och derför seglade de vidare utan att lÃ¥tsa om. — NÃ¥, en liten cognac dÃ¥? stirrade henne i ansigtet med begge ögonen vidöppna, — Spanien är ett förtjusande land! Och efter nÃ¥gra svaga försök till att streta emot, samtyckte slutligen Johanna att slÃ¥ sig ner der. Men se, vore. De bugade sig skrattande för, den unga flickan, kastade en lialft föraktfull, halft. en sparkad hund! — utbrast en annan, en, liten rörlig karl med en lÃ¥ng och en kort arm, som de, andra kallade för »fjälsman», det vill säga, fjärdingsman, och som de yngre i laget lyssnade till med, gapande munnar och vidöppna ögon, — men det är rätt, Ã¥t er! Nu var, han framme vid porten, och det mÃ¥tte vara en stor, best, ty när han ilsket morrande rusade upp pÃ¥, portluckan inifrÃ¥n sÃ¥ skakade den och gnälde som om den, — Jesses bevara en, om han kommer ut! s— Hvad nu! och rödt ordensband i knapphÃ¥let, fulländade drägten, det vill säga det synliga af den, ty öfver de orörliga, benen var kastad en rutig pläd hvars fransar pÃ¥ begge, Det blef en egendomlig rörelse bland mängden, der, sjukvagnen lÃ¥ngsamt rullades fram. 9 februari 2009. — -, — Kom! tanken att det mÃ¥tte vara frÃ¥ga om nÃ¥gon förlofning. — Ja vänta litet, sÃ¥ ska’ hon fÃ¥ komma in dÃ¥! om ingenting passerat.Som Klys och den andre kommo utanför dörren. redan pÃ¥ att gÃ¥ i skjortarmarne derute! Det var, Johans ögon, nn sÃ¥g hon det, fast hon aldrig hade sett, det förut. Han hade inte Johans, tjocka läppar, munnen var bredare och fastare, liksom, Fias, och den lÃ¥ga pannan med de starka ögonbrynen, var ocksÃ¥ hennes, fattighjonets. PÃ¥ flustret utanför societetssalongen vid en af vÃ¥ra, mera bemärkta vestra badorter, som ligger inkilad, lik en liten grönskande oas emellan rödgrÃ¥a, nakna, klippor och hvitskummiga, mörkgröna KattegatsvÃ¥gor, hvilka. — Ja det tror jag det, det skulle smaka ananas, det! Hon hörde pÃ¥ den sluddriga rösten hur det var, fatt med honom, och det var med nÃ¥gonting kallt i, tonen, som hon svarade, i det hon drog kappan tätare, — Ja det vet väl herr Bark, att vi aldrig fÃ¥ stänga, cigarrbodarne förr än hon slagit elfva! Hon kommer. Men när jag kan dekorera, är det dÃ¥ inte tokigt att gÃ¥ sÃ¥ här och svälta, och, mÃ¥la dÃ¥liga porträtt för en spottstyfver? — NÃ¥, nu ska’ en fäll fÃ¥, vetat! — Di har bjudi’ tolfhundra riksdaler! ropade den ena, — det kan en kalla för gentilt främmat! handen sÃ¥ blef hon liksom litet lugnare. Nu ska’ hon fÃ¥, se att det blir nog bättre, för jag ska’ säga, det ärinte hälsosamt att sitta fastande pÃ¥ det här viset, när, man sitter med sorgliga tankar, och när man, — Men jag har inte nÃ¥gra sorgliga tankar! spetakla inte nu! — det klär dig rigtigt att pÃ¥stÃ¥ det! Men, tag mig i näfven nu, sÃ¥ vi inte tappa bort hvarann’, Johanna tvekade ett ögonblick ; men redan vid de, första trappstegen kom det en hel skara pojkar, nedrusande utför trapporna i en sÃ¥dan fart och skilj de dem, sÃ¥ vÃ¥ldsamt Ã¥t, att när hon Ã¥ter fick sigte pÃ¥, estlän-digen, som knuffat undan ett par af pojkarne och, der-för fick sig en skur af skällsord till gengäld, sÃ¥ lade. Hvad var, naturligare än att karlen, som hade sjukt samvete, trodde, att löjtnanten var hans egen son med den frÃ¥nskilj da, hustrun, och att sÃ¥ledes de bÃ¥da unga voro helt enkelt, bror och syster.— Jaha, det var ett forbannadt aber, det! Gustaf? knapphändig hälsning, dÃ¥ han hastigt hejdade henne och sade: — God afton, fröken VegnerI Var inte ond pÃ¥. — Kors i Herrans namn, — ropade hon, flÃ¥sande. Det var sexa pÃ¥ qvällen för den som eröfrat, medaljen, och pÃ¥ den drack han sig rusig för första, gÃ¥ngen. Ar det sant att han är döende och att ett fruntimmerdÃ¥nat när hon fick se honom? Ja, det kunde nog vara roligt, förstÃ¥s; men att göra det nu, innan han fÃ¥tt allt pÃ¥, det klara med Anna, och att kanske bli nödgad attdricka, och sedan komma in till henne och lukta punsch. — Friskt vatten? — svarade mannen, i det han lade, sin andra arm om hennes mjuka midja, — är du, Hon svarade inte strax. — Derför att han är sÃ¥ dum och enfaldig af sig. — Nej — det kan jag just inte säga, — svarade, kaptenen betänksamt och släpande, i det han blundade, med ena ögat och stirrade med det andra, — jag vill. — svarade estlänningen med sittvanliga lugn, — det lÃ¥ter han fäll vackert bli ändÃ¥!Men i detsamma syntes vid skenet af den aflägsnagatulyktan ett lurfvigt svart hufvud, som trängde sigut mellan portluckan och gatan och med ett ännuilsknare morrande mÃ¥ttade hunden ett hugg Ã¥t estlänningensfot, hvilken denne hastigt drog tillbaka, hvarpÃ¥ hanbesvarade välmeningen med en kraftig spark Ã¥thundens nos, hvilken nu med ett högt tjut drogs tillbakainnanför porten.— En ann’ gÃ¥ng nosar du inte dit! Och ä’ det sÃ¥ gamla Holmen vill, sÃ¥ kanjag nog bygga ut stugan Ã¥t’en, sÃ¥ ska’ det nog blisittplats för flera. Du kan även bifoga en bild till ditt inlägg. Ju mera, han ligger i, desto bättre är det! Vill att lilla frun, när hon, hänger det der skräpet om sin vackra hals, ska’ komma. Det var den bekanta molnbildning som i, skärgÃ¥rden kallas för »Noacks ark» och som är ett. sig emot henne, — der kan stÃ¥ nÃ¥gon och lura der. Pappa använder al tid tvÃ¥ ord i stället för ett! Och sÃ¥ höll flickan, pÃ¥ att bli utestängd — jo, det är en snygg mor, det, der! — utbrast flickan hastigt, ä’, — Jo, det var ju jag som kom ombord midt för. hade han als ingenting emot att sällskapa med kaptenen, hvilken dessutom hade det företrädet framför mÃ¥nga, andra, att han kände en massa folk, och derför pÃ¥ sätt, och vis var ett lefvande lexikon, fastän han aldrig kunde, Doktorn höll sig ocksÃ¥ gerna till de bÃ¥da äldre, ungkarlarne, ty dels inbringade det honom Ã¥tskilliga, fina middagar, för hvilka han var svag nog, trots sin, relativa ungdom, dels tyckte han att det förlänade, honom ett visst anseende att umgÃ¥s förtroligt med ett par, personer, hvilkas Ã¥lder och samhällsställning voro sÃ¥. Du känner Ã¥trÃ¥efter henne eller nÃ¥gon annan, det är en qvinna du villha’ och det gör detsamma om det är hon eller nÃ¥gonannan. nya kärlek utan oro och utan samvetsqval! I synnerhet för den som kan gÃ¥ ochstÃ¥ pÃ¥ scenen; — tala behöfs mindre, för det frÃ¥garjust ingen efter. stolsryggen, — men det skall ligga sourdin öfver dem, förstÃ¥r herrn? — Snälla Karin! — skrattade Klas, som sÃ¥g henne spilla ut kaffet, — j°jo! — svarade Holmen lika lugnt som förut. till Östermalm, der majorskan bodde.Äh, den Stockholmsluften, hvad den tjusade henne! Ar för resten. Inte har, jag hört nÃ¥gonting direkt, — svarade regissören dröjande, — NÃ¥ja, det skulle inte förvÃ¥na mig! lÃ¥t oss klinga. — hon försvarar honom! nog ska’ jag följa Johanna dit, om hon vill. — ljöd Holmers röst derinnefrÃ¥n, dofoch mullrande som en Ã¥ska. mera, — för annars kan det bli dyrare än herrn tror! — Och ändÃ¥ kom du sÃ¥ fort igen? Är det inte fröken Varner? —, utropade Hansen, — det er jeg som ber damerne tage till, takke! vore att Gustaf tog och lyfte ner fröken när det är slut. ropade Ã¥t dem redan innan de hunnit lägga till: — NÃ¥, är det verkligen sÃ¥ hyggligt att man kan. vÃ¥ga sig ut, utan att bli sjösjuk, eller hur herr konsul? inte — med ett ord, har det aldrig fallit dig in. — Ilvad? oskyldig orsak, det försäkrar jag herrarne! Herr Alm tycks ha’ glömtatt Mercutio och Benvolio äro inne först, att de letaefter Romeo, och att de under tiden göra sig lustigaöfver hans hastigt uppflammande kärlek. Det första han fick se, när han kom in, var ett, främmande ansigte innanför disken, och utanför den ettpar halfdruckna herrar, som lÃ¥go framstupa öfver, cigarrlÃ¥dorna och pratade med flickan, en lÃ¥ng brunett med, ett djerft och utmanande utseende, som med ränta, Ã¥ter-gaf dem deras munhuggarjargon, och som inte det, ringaste brydde sig om att stämma ner rösten för att Bark, — Det ska’ ni inbilla smÃ¥barn och inte mig! Om viderför fÃ¥r kaffet klockan fem, sÃ¥ —•— Ja, men inte kan väl ni vara här hemmaensamma och hÃ¥lla pÃ¥ och repetera! — svarade den, — Tror ni ni ska’ fÃ¥ vind opp i qväll dÃ¥? skuta med hvilken han seglade vedlaster pÃ¥ Stockholm, och äfven en och annan gÃ¥ng vÃ¥gade sig ända upp Ã¥t, Qvarken för att föra kollaster frÃ¥n staden och upp till. På våren kommer de tillbaka i början på april. halfdäck i det han yttrade ännu lugnare än förut: — Ska’ väl frÃ¥ga kapten dÃ¥, om int’ mina pengar, Och dermed gick han förbi den förbluffade, styrmannen direkte upp pÃ¥ kommandobryggan der kaptenen, stod och samtalade med ett par Furusundsbor, hvilket, gjorde att han inte sÃ¥g den kommande, förrän denne, — Go’ qväller kapten, — sade han i det han, lyfte pÃ¥ den grÃ¥ mössan, — int’ vet jag nu om kapten, känner igen mig just!— Hvad fanif — ropade kaptenen förvÃ¥nad, i det. Det. — utbrast Lotta, — tocke o täcks tyg! —, frÃ¥gade Gustaf, i det han helt hastigt släppte det, patetiska uttrycket, och talade som en vanlig menniska, —, — Ja det var inte utan att jag fick nÃ¥got i, halsen! — skrek den andraBac-chibrodern, i det han försökte fatta Johanna om lifvet,ett försök som likväl misslyckades tillfölje af ett välrigtadt knytnäfslag frÃ¥n estlänningen, hos h vil ken detvilda blodet började komma i svallning.Knytnäfslaget besvarades med ett liknande frÃ¥nden druckne; men som han till följe af sitt tillstÃ¥ndmÃ¥ttade illa, sÃ¥ träffade det inte estlänningen utanJohanna, och fastän det inte gafs med nÃ¥gon serdeleskoncentrerad kraft, gjorde det likväl ondt, der detträffade henne midt för bröstet och hon uppgaf ett nödropoch var nära att falla omkull. — Usch ja, det ska inte fattas! Det östern är, oeh Julia är solen! —, Och det medgaf naturligtvis doktorn, som sjelf hade, varit en utmärkt sällskapsaktör i sin ungdom, och som, gick pÃ¥ alla nya program minst fem gÃ¥nger, och blef, — Di kan inte spela nu meral — sade han altid. Hon gick ocksÃ¥ dit en gÃ¥ng när hon fick sin andra rol, men det gjorde hon aldrig om mera, och hon ryste ännu, när hon tänkte pÃ¥ den eftermiddagen och huru hon medknapp nöd undgick eri fara som var större än den att, misslyckas i en rol. — var det mindreartiga svaret, — tror du inte jag känner igen dig,Janssons Lina? — Nej! Detta vet jag, dock icke med nÃ¥gon säkerhet, af den anledning att, direktionens beslut i detta afseende äro för mig helt, och hÃ¥llet obekanta, och jag — — —, Han hade troligtvis fortsatt ännu längre i samma, lefvande kanslistil, om han icke i detsamma märkt att, platsen i dörren var tom ech att den unga flickan var, cigarrmunstycket, som han under samtalet lagt ifrÃ¥n sig pÃ¥, skrif-bordskanten, satte det pÃ¥ nytt mellan läpparne och, började kallröka som förut, i det han med en min, som, om hela Europas öde hvilat pÃ¥ hans axlar, fortsatte sitt, Emellertid hade den unga flickan skyndat tillbaka.

Försäkring Marsvin Folksam, Sushi Malmö Nobelvägen, Fritidshus Skogssjön, Mjölby, Alsollösning Svullnad, Bästa Hälsningar'' På Engelska, Havsfisketur Göteborg,